En helg i krispigt väder...
... i solsken och snö och isiga vindar och i farstun doftar det morfar och mormor.
En doftblandning av furu, läder och gamla tvättade trasor
men också doften av palt pjäxor sportlov handtvål källare jakt och talg
minnen och dofter blandas som stärker varandra
lustigt ändå och häftigt
Hur kan man öppna dörren till ett hem
där tiden rört sig framåt, stått still och samtidigt tar en tillbaka
Med bara ett litet litetr kliv in på hallmattan
13 år. I år är det 13 år sen mormor gick bort och hennes växter står fortfarande i fönstret, hennes kaffekoppar står i skåpet och ljusstakarna på bordet. Jag tror inte morfar aktivt valt att ha kvar dem utan det är så han och mormor bott. Alltid. Att inreda och bo in sig i hemmet har alltid varit mormors sak. Huset har varit den fint karvade ramen som mormor slipat målat och dekorerat. Inuti ramen har livet fyllt i. Av mormor och morfar. Mamma och Lasse. Nu mig.
När mormor gick bort förblev ramen det samma. Istället har Morfar fått ta över. Vattnandet och tändandet av stearinljusen på soffbordet. Med pyntet som består. Samma ljusstakar. Som mormor älskade och omsorgfullt valt ut och placerat. Det är något väldigt skört med den tanken. Om vi säger att skört är ordet, där sorg och finkänslighet möts.
Mormor finns inte. Men samtidigt. Mormor finns.
Jag sa ju det. Skört.
Borlänge. Brätthällsgatan har alltid varit en plats för frisk luft. Frihet. Långt borta men ändå nära. Nära till mammas och mormor och morfars historia. Jag kommer på mig själv att tänka tillbaka på tiden. Bli nyfiken på vem jag själv varit när jag var här sist. Vem mamma var. Och mormor Thyra och morfar Sture. Jag kommer på mig själv med att gå och öppna skåp på måfå. Öppna luckor och lådor. Men vad är det jag söker? Jag kanske inte söker något precis utan jag tror bara jag vill öppna upp det som varit stängt så länge
Oavsett ger Borlänge mig frisk luft. Frihet. Till att bara vara. Till att komma långt bort men ändå nära. Mig själv. Landa och andas. Förmodligen för att huset på Brätthällsgatan påminner mig om att komma till Orups skolväg 1. Att komma hem på ett sätt
Kolla! Krispigt! Utsikt från bilfönster.
Utsikt från huset. Blå himmel och snö
Hej här har vi familjen i olika årtionden! Hej hanna bebis och hanna bebishull i femman. Lovisa barn och lovisa fjortisbena i sjuan. Ett litet litet bröllopsfoto på mamma och pappa också. Morfar och mamma i mitten
Andas djupt
Slips till Charlie 10 kronor. Där under har vi grekisk grön t-shirt, blå tjocktröja och ljusblå morgonrockskappa. 120 pix
Bokklubbsbok vi läser. Liggandes i skinnsoffan. Läst och vilat ögonen pö om pö. Solen lyser in genom fönstret så man blir bländad
Lika krispigt idag på söndagen. Vi gick på promenad och var på bakduty
50 kanelbullar, två krademummakakor och en mjuk pepparkaka ligger nu tryggt i morfars frys.
Annars var vi och tände ljus på kyrkogården hos mormor. Höll morfar i handen och fällde en tyst tår i mörkret. Skört
Ciao från mig
Tänker att det är bra att lämna skåp, dörrar och lådor på glänt. Då är det lättare att lufta allt