Hanna Felicia Blomstrand
Hm, jag känner ju själv att Hanna Felicia Blomstrand vid första tanke förtjänar en riktigt lång jävla text. Lite narcicist är man ju ändå. Fingrar på tangenterna. Skriver något. Raderar. Skriver några ord. Funderar. Vem kommer ens läsa? Cyberspace. Vem skriver jag för? Mig själv.
So here we go. Jag antar att det är passande att börja med en text/dikt som jag hittade på internet för några år sen och som fastnade. Så pass mycket att jag målade den på en tavla som nu lutar mot väggen vid sidan om sängen. (Borde för övrigt fixa en ram till den. Det förtjänar den)
"She is a paradox. She is faithful yet detached. She is commited yet relaxed. She loves everyone and yet no one. She is sociable but a loner. She is gentle and yet though. She is passionate and yet platonic. In short, she is predictable in her unpredictability"
Summan av kardemumma är ju obviously att jag känner mig träffad av texten. Hela mitt liv, så långt jag kan minnas eller som min hjärna vill rekonsturera minnen, alltid har varit i någon typ av limbo. Under uppväxten tror jag att det var svårt att förhålla sig till. Jag ville stå ut, men ville ändå passa in. Ha en egen stark åsikt men gärna tycka som alla andra. Be om råd men inte följa råd. På senare tid har det mer handlat om att i nya situationer vara den roliga när det varit stelt. Varit tyst när det är mycket brus. Tagit ansvar när ingen går först och gått längst bak och saktar in när andra drar. Känner många känslor men samtidigt ingenting. Vara ganska slarvig men ändå ha koll. Motsägelser allihop. Något som faktiskt, ärligt, har varit svårt att hantera. Fick frågan en gång om jag var falsk. Fick stanna upp och tänka om jag verkligen inte sagt vad jag står för, men det gör jag så ofta jag kan. Jag valde att tänka att jag är en paradox. Jag tror och hoppas att jag gör det som känns bäst i situationen. Kanske uppfattas det som falsk? Bara en tanke.
Såklart gör jag fel många gånger. Men jag måste utgå från mig själv och resten får man ju ta lärdom av. Gör om gör rätt. You know the deal
Hela min grundskolgång har jag varit en del idrottarna. Min största tillhörighet, min identitet. Förutom att vara tjej då såklart. Jag har idrotten att tacka för mycket. Det var lättare att växa upp och mogna i grupp. Att alltid höra ihop med någon och att alltid ha en samhörighet bland jämlikar har varit få förunnat och en riktig lyx tror jag. Ett basalt socialt krav (för alla antar jag) som uppfylldes den dagen som jag, 6 år, började spela handboll. Jag har sluppit många inre fighter för att jag varit "säker" i min position i förhållande till många andra barn och ungdomar. Förutom motion såklart, har handbollen bland annar lärt mig samarbete och kommunikation. Senare såklart målmedvetenhet, struktur och planering. (så gott det går...) Jag hade aldrig kommit så långt som jag gjort idag annars. Men jag tror också att laget, tjejerna, tränare och föräldrar tillsammans tagit och gett bekräftelse, vilket jag verkligen tror påverkat mig. Det skapades en trygghet (vad jag tror och tänker tillbaka på iaf) inifrån som många andra sökte utifrån (självklart behöver alla bekräftelse jag med men ändå). Med hjälp av idrotten, familj och massor av sunda relationer har jag lyckat skapa en stark, envis, kreativ, oftast glad, ibland rolig och framför allt unik individ.
Här kommer också påhittade begrepp som fått följa med mig under resans gång och som någon gång gjort det lättare att förstå mig själv och mitt beteende och som ibland gör att man absolut INTE förstår varför jag gör som jag gör:
DuktigFlickaSyndrom(DFS): En syndrom som nog varit jobbigast under hela mitt liv. Ett syndrom som framträder genom att man gärna ska vara bäst. På allt. Skola, handboll, vänner. Man vill gärna vara högpresterande på alles. Man har ofantligt höga krav på sig själv vilket resulterar i att man nästan aldrig är nöjd. Såklart ska man tacka sin målinriktade personlighet. Men det är ett syndrom som också skaver en hel del och absolut kan/har resultera/t i ångest, besvikelse och nederlag.
SmåStadSyndrom (SSS): Drabbar dem som kommer från en liten by. Tror framför allt att det visar sig i glädjen för att resa långt bort, upptäcka nya kulturer samtidigt som det ändå inte finns någit bättre att komma tillbaka hem där allt är precis som det var när man lämnade det. Fun fact: SSS visar sig oftast på tisdagar kl 20:00 då glädjen sprider sig i kroppen för att folk fortfarande är ute på gatorna. Eller i tacksamheten för en trevlig kväll då restaurangen var full eller "wow, det var så mycket trevligt folk ute."
Pre/PostCampDepression (PCD): Den limbon som man svävar i när man rör sig från normal vardag till dagar som styrs av konstanta tider och schemaläggning. Kropp och psykes tidsrum som krävs för att ställa om alternativt hitta meningen med livet igen. Det är oftast en större svårighet i följd av en längre period, så som mästerskap osv.
Det är spännande att läsa igenom inlägget. Hur ska man förhålla sig till en text om sig själv, skriven av mig? Det är ju min sanning. Min uppfattning om mig själv. Jag vill ju att den ska vara verklighetstrogen... Hehe. En rädsla är nog att någon ska kommentera att det inte stämmer och att jag har en skev verklighetsuppfattning. Men det hoppas jag inte kommer ske. Därför väljer jag att inte radera texten. Igen. Utan istället skicka ut den i cyberspace. Känner mig stolt och modig men också lite rädd.
JUST DET. Jag är tidsoptimist. Skulle nog ha börjat med det. Skulle bara skriva det här inlägget snabbt sen läsa bok se på serier ta bort smink och borsta tänder. 2,5 h senare är jag kvar på punkt ett.