Den oändliga sommaren
Skriver här för att slippa skriva det andra. Bakar städar och läser för att sklippa skriva det andra. Inget jobbigt egentligen. Men ändå en osynlig vikt av måsten. Inlämning och deadline i slutet på sommaren känns... tråkigt. Samtidigt kommer jag ha skrivit mer denna sommaren än tidigare somrar. Även om tidigare år nog varit mer lustfyllda och spontana. Men, vad gör man inte för CSN och lite enkla prestationskrav.
Men det är som att jag tänker för mycket och därför skriver jag inte. Har motstånd till dokumentet och det gör att jag tappat blogg och anteckningarna och blocket. Är det för att jag inte har ont? Har text varit ett utlopp för allt? Det är inte så att jag inte tänker. Det gör jag. Men när jag inte skriver ner det förankras det inte någonstans. Är det för att jag aldrig varit ensam denna sommaren kanske? Jag skyller inte på alla andra (eller jo det gör jag ju) men jag menar mer att när jag är runt människor kommer jag alltid välja dem? Hittar ingen ro att gå upp i mitt eget huvud vilket equals ingen text och inga tankar som fäster sig. Den tidiga morgonen blir min.
Åker båt och vinden blåser i håret och motorn dämpar ljudet. Jag fyller bröstet med frisk luft och havssalt och jag tänker. På smärtan som inte längre blockerar, på alla fina varma människor runt mig, och lyckan tar plats djupt nere i magen. Bubblar därifrån upp i bröstet.
Det är först nu jag tänker på framtiden. Länge har jag levt i dagen överlevt den. Levt fram till operationen. Men nu, nu kräver kroppen mer. Nu vill man mer. Känna mer. Känna efter. Vad ska ta plats när inget annat fyller?
Har jag tänkt något revolutionerande annars?
Inte direkt.
Jag promenerar 1 km utan kryckor okej jag skriver det igen i versaler JAG PROMENERAR utan kryckor och sen med kryckor. Jag kan gå och gå och gå. Jag försöker hitta nya rundor för hur tråkigt är det inte att gå runt och runt? Ett problem jag inte haft på 4 år. Jag går och blir stannad av grannarna. Vi pratar operation och höft och smärta och gamla historier och jag säger till slut att nu måste jag vandra vidare. Jag sätter på hörlurarna och ler hälften trött på mig själv och hälften glad på människor runt mig som bryr sig.
Jag lyssnar på Flora Wiströms nya podd Röda rummet. Tone Schunesson älskar den raka fula metaforen."Solen var som en fucking fittapelsin". Den fick mig att fundera på mitt egna språk. Hur vill jag ha det? Jag vill nog ha det raka vackra tror jag. Så skriver jag. Jag ska INTE skriva med komplicerade ord. Men detaljrika. Som hur solen träffar vågorna på havet och skapar glitter som annars rinner mellan fingarna på folk. Det ska jag tänka på, andas igenom och sen skriva ner.
Bilder från sommarlivet
För den oändliga sommaren slutar aldrig. Vet inte ens när den började. Kollar inte kalendern vet inte vilket datum det är. Jag lever i nu och kanske i morgon. Jag åker dit jag vill. Ser dem jag vill. Fram och tillbaka åker jag. Upp och ner. Hinner täffar alla en kort tid. Höör, Köpenhamn, Stockholm, Karlstad, Höör, Århus, Stockholm, västkusten, Barceona, Bilbao, Biarritz, Göteborg, Stockholm kommer min sommar till slut att vara. Jag har en lista i mitt block. Är jag någonstans i mitten nu kanske? Fungerar det? Jag är bra på att flyta runt. Bra på att aldrig stanna upp. Gör vad jag har lust till. Men kanske kanske märker jag att jag sneglat avundsjukt på de andra. Tittar på de som har en trygg punkt att utgå ifrån. Att ha min. Har det ändrats först nu under sommaren. Fått känslor. Jag vill ha något som är mitt. Det behöver kanske inte vara en plats. kanske en person? Är det nu som händer? Nu något i mig vill mer?
Fick obehgaglig tyngd över axlarna härom dagen. Jag är 27 år (snart) och bott hemma flera veckor, behövt hjälp (inte riktigt) och säger jag är strong independent utan att vara det. I praktiken. Jag har länge sagt just det. Det har altid varit så. ALDRIG tidigare behövt någon. Men om jag plötsligt behöver det nu? Är det en fas eller vad är det?
Jag tror jag blivit smittad. Av kärleksbaciller
TO BE FUCKING CONTINUED