Alex Schulman och saker main inte trodde han kunde väcka i en
Jag läser krönikor av Alex Schulman och det stör mig. Hans innehåll provocerar för att det är så himla tråkigt och banalt ofta utan djupare innehåll än att han hatar pumpor. Nu när jag försöker efterlika kulturjournalistik, är det irriterande att hans namn gör att han har stående kontrakt med en av Sveriges största tidningar, när det annars är en omöjlig bransch för noviser som skriver tusen mer intressanta texter. När jag tänkte det här, bannade jag mig själv. Han är en av folket. Folket vill inte alltid läsa svåra filosofiska texter om kulturella evenmang. De vill läsa texter om saker, skrivna av en man mitt i den kulturella smeten, som således har ett finger på pulsen. När det sen visar sig att en man i den kulturella smeten med finget på pulsen, skriver om banala saker som folket själva tänkt på, då klappar en osynlig hand på folkets axel och folket tänker, vad bra och rolig text jag förstår.
Så när han skriver han att han går i slask och känner att allt rör sig åt fel håll och att julen då kommer som en räddare i nöden och det är okej att faktiskt hänge sig till ljuset i mörka tider. Faktiskt redan i November, ja då kan till och med jag relatera och reflektera över mörkret.
Det för mig till mina tankar kring omvärlden de senaste månaderna. I små stunder har jag diskuterat allt fasansfullt som sker. Om Trump, Ryssland/Ukraina, Nordkorea. Om hur dumma människor är och hur klimatförändringarna dränker oss alla. Men samtalen kommer abrubt av sig. Försvinner snabbt. Sorgen i mig lika så. Det finns inte plats i min kropp till att ta in mer. Istället låter jag personliga saker fylla mig. En försvarsmekanism för att kunna leva i samtiden.
För att inte falla in i sorgens och stressens grepp, har jag istället gått in i en "en sak i taget"-mindset för att kunna leva i höstmörkret fysiskt, mentalt, och spirituellt. Hösten har gjrt livet utmanande och det tar på min evigt passioonerat brinnande låga. Skalar jag av saker, gör det att jag tillför syre till lågan och dess glöd blir djupare.
Just nu, befinner jag mig i en pulserande period. Jag har haft några bra veckor. Mai sitter mitt emot mig och vi har hängt i 48 timmar och det har gett syre till vardagen. Till helgen ska jag ner och hänga med bokklubben och familjen och det ger energi till årets sista månad. December.
Shit. Det gick fort ändå?
Från dålig krönika till revolutionerande tankebana. Jag älskar det.